Om statistik i våra kommuner ……..och andra bekymmer!

om Mjölby, Vadstena och Motala.

Idag när matematik- och statistikkunskaperna i samhället är lägre än på flera decennier kan det vara frestande att undersöka hur våra kommuner använder statistik.

Lokaltidningarna har idag varken resurser eller kompetens att ifrågasätta de uppgifter kommunen lämnar och utföra faktakontroll och källkritik.

För några dagar sedan läste jag att antalet förvärvsarbetande i Mjölby har ökat med imponerande 1400 under de senaste fem åren. Efter en förfrågan fick jag kommunens statistik. Den visade sig vara både väl underbyggd och trovärdig, inga bruttosiffror utan nettosiffror.

MJÖLBY KOMMUN växer mycket tack vare en utmärkt infrastruktur. Järnvägsknut, motorväg och andra riksvägar ger Mjölby många fördelar.

VADSTENA KOMMUN drömmer om en befolkning på 10 000 enligt den nuvarande politiska majoriteten. Befolkningen uppgick den 30 sep till 7 349, en minskning med 58 personer under året.

Vadstena är den enda kommunen i Östergötland som i år minskar sin befolkning.

Sedan 1950 har befolkningen minskat med 2,5% samtidigt som befolkningen i riket har ökat med hela 41%.

Vadstena har varit mycket senfärdiga med detaljplaner för kommunen och dessutom finns det en tendens att överklaga beslut vilket har gjort att nybyggnationen är väldigt låg. Kommunen hävdar att det finns en lång bostadskö. Då vet vi att en del av denna kö består av kommunens egna invånare som vill byta bostad. Dessutom vet vi att många står i kö i flera kommuner, inte minst i kommuner i närområdet med betydligt bättre kommunikationer och som också vill bygga bort sin bostadskö.

Om inget revolutionerande händer får nog Vadstena nöja sig med att vara en mysig sommarstad.

MOTALA KOMMUN blir jag inte klok på. Vi kommer ihåg Motalaskandalen, en svensk politisk skandal ,som uppdagades hösten 1995 och rörde högt uppsatta Motala-politikers konsumtion av resor, dyra middagar med mera. Det borde vara en varningssignal för framtiden, men de styrande i kommunen tillsammans med deras näringslivsbolag fortsätter att föra befolkningen bakom ljuset. Jag har flera gånger kontaktat de styrande i kommunen och Motala tidning för att få till rättelser.

NÅGRA IAKTTAGELSER

Kommunen marknadsför sig som Östergötlands sjöstad med utmärkta kommunikationer. Man hävdar att det har gjort Motala attraktivt med stor inflyttning till Motala från andra delar av Östergötland. Sanningen är att den stora nettoinflyttning som kommunen skryter om i själva verket är en nettoutflyttning med 51 personer sedan den 1 jan 2015.

Kommunen skryter om sin stora befolkningstillväxt och hävdar att endast 20% av den är invandring/flyktingmottagning. I själva verket består befolkningstillväxten i år av 76% invandring.

Det är inget att skämmas för, snarare tvärtom, men dessa människor har inte valt Motala tack vare kommunens marknadsföring!

I Sverige som helhet består befolkningstillväxten under året till 77% av invandring/flyktingmottagning.

När jag någon enstaka gång får svar från Motala Tidning som marknadsför kommunens uppgifter hänvisar tidningen till tidsbrist eller att informationen kommer för nära pressläggningsdags för att kunna faktakontrolleras. Det är alltså fritt fram för de styrande i Motala att föra sina invånare bakom ljuset!

 

SAKNAR VÅRA POLITIKER MORALISK INTEGRITET

Hur ska jag annars tyda den totala omsvängningen vad gäller flyktingpolitiken som ägde rum i Sverige under senhösten. Är det så att politiker i de allra flesta fall följer partiledningens linje i avgörande frågor snarare än sin egen övertygelse?

I Sverige är den stora frågan just nu hur vi ska kunna få lågutbildade svenskfödda och invandrare i arbete. Många nyanlända har en mycket begränsad utbildning och dåliga språkkunskaper. Flera experter anser att lägre lönekostnader är lösningen men kommer vi att kunna ge alla ett arbete. Man exemplifierar gärna med yrken där många redan arbetar deltid och att då också sänka lönerna känns inte trovärdigt.

Att Sverige ska vara ett kunskapssamhälle är nog de flesta överens om men att då prioritera frågan om sänkta löner blir kontraproduktivt.

Vad vi definitivt inte talar om i Sverige är hur många av dem som får permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd som kommer att flytta tillbaka till sina ursprungsländer. Det känns lite märkligt nu när Sverige som sista land inom EU har infört tillfälliga uppehållstillstånd. Hur kan det vara så att man i andra länder diskuterar hur många flyktingar som kommer att återvända men inte i Sverige!

Senast hörde jag på BBC en syrisk oppositionspolitiker poängtera att hon hoppades att så många som möjligt ska flytta tillbaka när det blir fred och hjälpa till med att bygga upp landet igen.

Kan det vara så att diskussionen, som utgår ifrån att vi måste integrera alla som kommer till Sverige, är ett led i taktiken att få igenom sänkta ingångslöner för alla i samhället.

Forskare vid KTH och Handelshögskolan i Göteborg har konstaterat att det finns tecken som tyder på att arbetskraftsinvandring ger en långsiktig positiv effekt på de offentliga finanserna medan flyktinginvandring snarare ger en långsiktig negativ effekt. En analys av 100-tals rapporter ger vid handen att låga ingångslöner inte ger någon påtaglig positiv effekt på sysselsättningen. Då ska man komma ihåg att området inte är tillräckligt utforskat.

I USA jämförde man två olika delstater New Jersey och Pennsylvania. Den ena staten höjde minimilönen, den andra gjorde det inte. Utvärderingen visade att New Jersey som höjde minimilönen inte förlorade vad gäller sysselsättningsgrad.

Det talar för en satsning på utbildning och mot lönesänkningar. Om vi inte lyckas lösa den konflikten är risken stor att vi i Sverige skapar parallellsamhällen med ännu större utanförskap än i dag. Många menar att vi redan har parallellsamhällen i flera kommuner!

Omvandlingstrycket i Svenska företag har varit högre än i andra länder. Robotiseringen, automatiseringen och digitaliseringen har inneburit mindre behov av okvalificerad arbetskraft. Sverige har betydligt färre låglönejobb än alla andra jämförbara länder:

Fredrik Reinfeldts nonchalanta inställning i migrationsfrågan har bäddat för dagens flyktingkris i Sverige. Ingenting har förberetts under Alliansens åtta år i regeringsställning.

Vi borde ha lärt oss något från tidigare flyktingkriser, 1989 efter murens fall och i mitten av 1990 – talet i samband med Balkankriget.

Cecilia Malmström var svensk EU kommissionär och ansvarig för asyl- och flyktingfrågor 2010- 2014. Innan dess var hon vice partiledare i Liberalerna.

Under hennes tid som ansvarig bröt Schengensamarbetet  samman. Ett samarbete som innebär att gränskontrollerna vid de gemensamma inre gränserna har avskaffats. Samtidigt skulle gränskontrollerna vid yttre gränserna förstärkas.

Dublinförordningen som säger att du ska söka uppehållstillstånd i det första EU land du kommer till slutade att fungera.

Dessutom är tanken att flyktingarna inte själva ska få bestämma till vilket land de ska komma. Tanken är att EU ska bestämma i vilket land som flyktingarna ska placeras. Det blev heller aldrig genomfört under hennes tid.

Med andra ord, det mesta misslyckades under hennes fyra år som kommissionär för asyl- och flyktingfrågor 2010- 2014. Sverige hade förstahandsinformation och ändå kom flyktingkrisen som en total överraskning för svenska politiker.

Tomas Junglander

Socialliberal

2016-02-22

 

OM ATT INTE VARA POLITISKT KORREKT….OCH ANDRA BEKYMMER

För några månader sedan hörde jag ett uttalande på BBC av Svensk – Italienaren Staffan de Mistura, sedan några år medlare i Syrienkonflikten. Han säger: ” Vi måste med diplomatiska medel få slut på kriget i Syrien så att människor kan flytta tillbaka till Syrien och bygga upp sitt land igen!”

När hörde du senast en svensk politiker eller journalist uttrycka sig på det sättet?

I Sverige talas det bara om ett vägval. Det går inte att samtidigt ha en liberal migrationspolitik och en generös välfärdsstat. Vi måste välja, heter det från både höger- och vänsterhåll.

Ställda inför ett sådant val väljer de flesta givetvis att slå vakt om den välfärdsstat man har och värdesätter.

Alternativet innebär stora förändringar av den svenska modellen.

Det kan i praktiken innebära slopade eller kraftigt begränsade trygghetssystem såsom socialbidrag och arbetslöshetsersättning, sänkta eller avreglerade minimilöner, en drastisk minskning av fackets inflytande och en avreglerad bostadsmarknad.

Det är den frågan som alla politiker som vill slå vakt om både välfärdsstaten och Sverige som invandringsland bör ägna tid åt.

Vi vet att höjd utbildningsnivå  ökar möjligheten att få ett jobb. Vi vet för lite om vad det innebär att fler människor får låglönejobb. Vad vi vet  är att försöken  med lönesubventioner i form av t ex nystartsjobb och instegsjobb inte har givit önskvärt resultat.

Forskare vid KTH och Handelshögskolan i Göteborg har konstaterat att det finns tecken som tyder på att arbetskraftsinvandring ger en långsiktig positiv effekt på de offentliga finanserna medan flyktinginvandring snarare ger en långsiktig negativ effekt. En analys av 100-tals rapporter ger vid handen att låga ingångslöner inte ger någon påtaglig positiv effekt på sysselsättningen. Då ska man komma ihåg att området inte är tillräckligt utforskat.

I USA jämförde man två olika delstater, New Jersey och Pennsylvania. Den ena staten höjde minimilönen, den andra gjorde det inte. Utvärderingen visade att New Jersey som höjde minimilönen inte förlorade vad gäller sysselsättningsgrad.

Det talar för en satsning på utbildning och mot lönesänkningar och att skapa en låglönesektor. Om vi inte lyckas lösa den konflikten är risken stor att vi i Sverige skapar parallellsamhällen med ännu större utanförskap än i dag. Många menar att vi redan  har parallellsamhällen i flera kommuner!

Omvandlingstrycket i Svenska företag har varit högre än i andra länder. Robotiseringen, automatiseringen och digitaliseringen har inneburit mindre behov av okvalificerad arbetskraft. Sverige har betydligt färre låglönejobb än alla andra jämförbara länder. Och den utvecklingen går snabbare och snabbare.

Robotiseringen och digitaliseringen behöver också uppmuntras och utvecklas inom områden där den är eftersatt som t ex inom  hälso – och sjukvården. På så sätt kan produktiviteten öka inom den personalintensiva offentliga sektorn och vi får mer välfärd för samma kostnad.

Är våra politiker idag beredda att lösa konflikten mellan en liberal migrationspolitik och en generös välfärdsstat?

Det finns en tredje väg som är politiskt inkorrekt i Sverige. Den är genomförbar nu när Sverige som sista land inom EU har gått från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd för asylinvandrare. Den förändringen innebär sannolikt mindre anhöriginvandring och i förlängningen att många återvänder till hemlandet.

Den går ut på att satsa på en omfattande utbildningsinsats för nyanlända i Sverige. En utbildning med fokusering på yrken som behövs för att bygga upp ett land nästan från grunden. Det gäller t ex bostäder, infrastruktur men också administrativa system. Dessutom krävs att redan välutbildad sjukvårdspersonal och lärare som har flytt landet flyttar tillbaka. Vem ska annars bygga upp det framtida Syrien när kriget är slut.

Vi kommer inte att kunna skapa flera hundra tusen jobb som skulle behövas för att ge alla lågutbildade någon form av arbete.

Även för nyanlända lågutbildade som väljer att stanna i Sverige krävs därför en massiv utbildningsinsats.  En idé som förts fram är en ny form av lärlingssystem  utan åldersbegränsning – annars blir alltför många uteslutna. Ett lärlingssystem utan tidsbegränsning. Som helt enkelt pågår tills man är fullärd!

Samma problematik gäller också för de ungdomar som i svensk media ofta kallas för “ensamkommande flyktingbarn” från Afghanistan. Afghanistan behöver också byggas upp efter långvariga krig!

Problemet för många välutbildade är att det tar för lång tid att få sin svenska legitimation och att deras kompetens försämras under tiden.

EU har betalat Turkiet närmare 30 miljarder kronor för att få en del av flyktingsströmmen att stanna i närområdet och minska deras motiv av att flytta. Det är mindre splittrande och mycket mindre kostsamt att potentiella flyktingar stannar i närområdet.

Sveriges Biståndsbudget för 2016 uppgår till 43,4 miljarder kronor. Från det ska avräknas ca 10 miljarder som redan används inom landet för att hantera kostnaden  för asylinvandringen.

Jag har svårt att tänka mig någon bättre avkastning än att satsa en del av dessa miljarder på utbildning av nyanlända.

Det ställer stora krav på svensk utbildningspolitik men alternativet är med all säkerhet sämre!

Fredrik Reinfeldts nonchalanta inställning i migrationsfrågan har bäddat för dagens flyktingkris i Sverige. Ingenting har förberetts under Alliansens åtta år i regeringsställning. Vi borde ha lärt oss något från tidigare flyktingkriser, 1989 efter murens fall och i mitten av 1990 – talet i samband med Balkankriget.

 

Som en konsekvens av den  hårda flyktingdebatten  har jag dessutom sedan en lång tid haft ett annat dilemma. Jag har starka band till Danmark. Ett land som av politiker, fackföreningsledare och journalister i Sverige betraktas som nyfascistiskt, åtminstone fram till november 2015!

Eller som LO´s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttryckte sig i radion den 27 sep  2014: “Danmark är ett eländigt, tråkigt samhälle” .

En stor majoritet av den danska befolkningen stöder den nuvarande och den tidigare regeringens invandringspolitik. Innebär det att mina vänner är nyfascister?

Det innebär i varje fall rent statistiskt att många av mina bästa vänner är nyfascister enligt svenska politiker, reflektera över det!

Tomas Junglander

Socialliberal

2016-01-24

 

 

OM ALLIANSREGERINGEN DEL 7

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                   2006-2014

DEL 7 ARBETSMARKNADSPOLITIKEN

Regeringen talade mycket om jobben men diskuterade  sällan företagsklimatet och företagares villkor, vilket är grundläggande för att skapa jobb.

Fredrik Reinfeldt berättar ett år efter sin avgång att han är mest stolt över den så kallade Arbetslinjen.

Sysselsättningen steg med 340.000 jobb under åtta år med Alliansregeringen. Hur många av dessa jobb som tillkom  tack vare Regeringens jobbpolitik och hur många som tillkom tack vare konjunkturen råder det delade meningar om?

Omvandlingstrycket i Svenska företag har varit högre än i andra länder. Robotiseringen, automatiseringen och digitaliseringen har inneburit mindre behov av okvalificerad arbetskraft. Sverige har betydligt färre låglönejobb än alla andra jämförbara länder:

Robotiseringen behöver också uppmuntras och utvecklas inom områden där den är eftersatt som inom hälso -och sjukvården. På så sätt kan produktiviteten öka inom den personalintensiva offentliga sektorn och vi får mer välfärd för samma kostnad.

Svenska företag är i första hand intresserade av att vara lönsamma till de skatte- och lönenivåer som råder i Sverige. Även kraftigt subventionerade anställningar kan innebära betydande kostnader om den anställde inte är rätt person för jobbet.

Försöken med olika typer av subventionerade anställningar har inte varit lyckosamma och har givit få permanenta jobb med avtalsmässiga villkor.

Arbetsmarknadsutbildningen blev kraftigt eftersatt under Alliansregeringen. Av dem som genomgick arbetsmarknadsutbildning under 2014 har ca 25% fått arbete.

Det talades mycket om att satsa på lärlingssystem, yrkesutbildning och att utveckla samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och företagen när det gäller matchning.

Sverige har blivit ett postindustriellt land med höga trösklar in på arbetsmarknaden.

Den svenska modellen är illa förberedd för att ställa om till en större låglönemarknad. Vi kan  konstatera att långtidsarbetslösheten inte har minskat under Alliansregeringen.

Landets kapacitet, att med bevarat välfärdssamhälle, hantera stora grupper av lågutbildade är starkt begränsad.

Regeringen tog inte tag i de målkonflikter som var synliga. Problemen med att integrera och skapa arbete för utlandsfödda har funnits i många år.

Sverige har haft erfarenhet av stor flyktinvandring såväl efter murens fall 1989 som i samband med Balkankriget i mitten av 1990-talet.

Det fanns redan då problem med att kombinera en generös flyktinginvandring med en arbetsmarknad som kännetecknas av en sammanpressad lönestruktur och EU:s lägsta andel låglönejobb.

Det krävs förändringar av den svenska modellen nu när vi har en ny verklighet.

Det kan i praktiken innebära slopade eller kraftigt begränsade trygghetssystem såsom socialbidrag och arbetslöshetsersättning, sänkta eller avreglerade minimilöner, en drastisk minskning av fackets inflytande och en avreglerad bostadsmarknad.

Är våra politiker beredda på detta idag? Alliansregeringen varken  planerade eller genomförde  några förändringar i den riktningen!

Dessutom har våra politiker ännu inte tagit höjd för det nya inslag i form av den så kallade delningsekonomin som sprider sig snabbt.  Den skapar helt nya värden och leder till ett mer utvecklat resursutnyttjande. Det medför som regel ett större utbud på en befintlig marknad, vilket bör leda till lägre priser. Etablerade reglerade yrken kan komma att undermineras i allt fler sektorer i samhället. Den svenska lönebildningen kan förändras i grunden. Skattebasen kan urgröpas när allt färre har traditionella arbeten utan rör sig i bytesekonomin. Onlineplattformar ( se Uber och Airbnb) som inte vet några nationella gränser kan komma att komplicera hela skattefrågan.

Mitt tips är att fastighetsskatten kommer att bli oumbärlig i framtiden för att stärka skattebasen!

Regeringen får inte godkänt för sin arbetsmarknadspolitik

Tomas Junglander

Socialliberal

2016-01-13

OM ALLIANREGERINGEN DEL 6

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                   2006-2014

DEL 6 INFRASTRUKTURPOLITIKEN

Under sin tid som generaldirektör för SJ 1969-1978 hade Lars Peterson i uppdrag att verkställa det av Riksdagen år 1963 fattade trafikpolitiska beslutet, som för SJ:s del syftade till att lägga ned olönsamma järnvägslinjer. Han var plikttrogen och gick systematiskt tillväga. Det var bara ett litet problem, det var företagsekonomiskt olönsamma linjer som lades ned. Om järnvägslinjerna var samhällsekonomiskt lönsamma brydde man sig inte om!

Vid den här tiden hade SJ i stort sett monopol på såväl tåg- som busstrafik. En vanlig metod som användes var att lägga busstrafik parallellt med tågtrafik men på bättre tider. Då blev det inte så svårt att motivera en nedläggning av tågtrafiken!

Förutom misstaget att lägga ned många järnvägslinjer, som senare har återuppstått, så fick det negativa följdverkningar  genom stora neddragningar på underhållet av järnvägsnätet. Följdverkningar som vi fortfarande  lider av!

Vi ska heller inte glömma bort att Sverige hade två stora bilföretag SAAB och Volvo med starka lobbygrupper och starka fackföreningar. Sverige var ett bilsamhälle där till och med bostadsområden planerades för att underlätta för biltrafik.

Statens Järnvägar delades 2001 upp i sex olika bolag med olika ansvarsområden.

Den svenska järnvägen var en de första i Europa som avreglerades helt och under 2014 mötte SJ för första gången stark konkurrens på spåren.

Varken avregleringen eller uppdelningen i sex olika bolag har hittills gynnat oss konsumenter. Underhållet av järnvägsnätet har heller inte varit tillräckligt omfattande för att ta igen tidigare underlåtenhetssynder och samtidigt  klara av den ökade tågtrafiken.

Jag har svårt att tro att vi någon gång tidigare har haft så mycket strul med förseningar som under Alliansregeringens tid.

Övriga transportmedel fungerar förhållandevis bra bortset från neddragning av busstrafik i glesbygden. Ansvaret för detta ligger hos Landstingen.

När det gäller digital teknik och innovativa transportlösningar för utveckling av tjänster som svarar på människors behov ligger Sverige inte i framkant. Smarta reseappar, kreativa taxilösningar och kartor i mobilen är några exempel.

Det positiva är att trafiksäkerhetsarbetet har prioriterats och att dödstalen i trafiken har fortsatt att minska till kanske världens lägsta.

Utbyggnaden av den digitala motorvägen (fiberoptiken) på landsbygden har gått mycket långsamt. Jag hörde aldrig att Landsbygdsministern prioriterade den frågan. Hela Sverige ska leva har varit ett mantra. Förutsättningarna för att leva och arbeta i glesbygden skulle vara avsevärt bättre om alla hade tillgång till en säker uppkoppling. Inom många tjänsteföretag kan man arbeta på distans. Fler äldre skulle kunna bo kvar i sin naturliga miljö med uppkoppling mot sjuk – och äldrevård.

Regeringen får underbetyg för sin infrastrukturpolitik

Tomas Junglander

Socialliberal

2016-01-07

 

 

OM ALLIANSREGERINGEN DEL 5

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                      2006-2014

DEL 5 Utbildningspolitiken

Vid sitt tal på Nobelmiddagen den 10 dec poängterade Nobelpristagaren Thomas Lindahl den stora betydelse hans lärare på Bromma Gymnasium hade haft för att lyfta hans intresse för naturvetenskap i allmänhet och kemi synnerhet. Han poängterade också skillnaden mellan bra och dåliga lärare.

Aziz Sancar, också Nobelpristagare i kemi, betonade vid den efterföljande diskussionen i programmet Snillen Spekulerar att lönerna för lärare måste höjas i hela världen.

Båda dessa kritiska  uttalanden om svensk utbildningspolitik har mottagits  med tystnad i Sverige.

Professor Inger Enkvist skriver i en ledare på SvD den 18 dec 2015 om att ingen  längre talar om vikten av kunskap eller om att kunskap berikar en person. Utbildningen ses som ett nödvändigt ont för att få arbete snarare än som personlig utveckling. Universiteten blir mer av studentfabrik, mindre av intellektuell mötesplats.

Det fanns stora förhoppningar på Jan Björklund när han tillträdde som utbildningsminister.

Han symboliserade kravet på förbättringar inom skolan och nu fick han alla möjligheter att genomföra sina visioner.

Jan Björklund tog initiativet till en mängd olika reformer inom skolans område. En del med lärarnas goda minne andra trots stort motstånd från lärarna. Utvärderingen av genomförda reformer hade inte hunnit genomföras innan nya har kommit till.

Skolans status som har försämrats under många år har inte förbättrats under Alliansens tid vid makten och Sverige har fortsatt att halka efter andra länder i kunskapsinhämtning.

Den viktigaste frågan, nämligen lärarnas status och lärarnas löner, har inte påverkats i någon större omfattning. Visserligen har medel för s k Förstelärare avsatts av staten till kommunerna. Det har resulterat i högre lön till ett mindre antal lärare. För att höja statusen och göra läraryrket mer attraktivt krävs mycket mer än så.

Jag tror att alla grupper i samhället skulle acceptera att lärarnas löner höjdes till nivåer som attraherar välutbildade ungdomar att välja läraryrket.

Näringslivet är i stort behov av kvalificerad arbetskraft. För att det ska fungera krävs att utbildningsnivån höjs kraftigt. Det i sin tur kräver hög kompetens hos lärarna.

Istället för att genomföra det femte jobbskatteavdraget 2014 kunde man ha använt pengarna till att höja lärarlönerna. Då tror jag till och med att Alliansen hade fått sitta kvar efter valet 2014. Sex av tio svenskar var motståndare till beslutet som kostade 12 miljarder.

I dag ser vi konsekvensen av kommunaliseringen av skolan. I ett svårt ekonomiskt läge finns alltid risken att kommuner prioriterar olika vilket kan gå ut över satsningen på skolan.

Kommunaliseringen av skolan har också gjort det mer komplicerat  för staten att ställa krav när kommunerna har självbestämmanderätt.

Kritik har också riktats mot regeringen för att friskolereformen som beslutades redan 1992 har gått för långt när stora företag träder in på banan och tar ut stora vinster ur verksamheten. Enligt min uppfattning saknar många kommuner fortfarande den  kunskap om upphandling och uppföljning som krävs när man har med professionella köpare att göra.

Vinster i välfärden har blivit ett hett ämne!

Attraktionskraften för läraryrket  har inte förbättrats under Alliansens åtta år vid makten!

Regeringen får ett klart underbetyg

TOMAS JUNGLANDER

SOCIALLIBERAL

2016-01-02

 

 

OM ALLIANSREGERINGEN DEL 4

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                      2006-2014

DEL 4 Näringspolitiken

Regelbördan för de svenska företagen är ett stort problem. Enligt beräkningar från Nutek kostar påbud och regler från bland annat myndigheter de svenska företagen totalt 60 miljarder kronor per år. Därtill kommer kostnaderna för finansiella konsekvenser (skatter och avgifter till följd av regler) och materiella konsekvenser (investeringar till följd av regler).

Alliansregeringen lovade mycket på detta område men som framgår ovan kvarstår mycket att göra.

När politiker, även borgerliga, talar om att satsa på egenföretagare och entreprenörer handlar det om att få fram resurser till den offentliga sektorn snarare än att främja kreativitet, egenmakt och personligt ägande.

 

Problemen med de statliga företagen har överskuggat alla regelförändringar.

De statliga bolagen fick order från Alliansregeringen att fullfölja marknadsanpassningen och i nästa steg jaga tillväxt.

I stället för fortsatt fokus på Norden gav sig Telia Sonera ut i de forna Sovjetrepublikerna för att hitta nya affärer.

Vattenfall gjorde samma sak och köpte kolkraft i före detta Östtyskland i stället för att satsa på förnybara energislag i Sverige.                                                               Vattenfall köpte också det holländska energibolaget  Nuon för 97 miljarder kronor mitt under brinnande finanskris. Det innebar att Vattenfall blev ägare till företag med 3 miljoner europeiska el- och gaskunder, flera kol- och gaseldade kraftverk, samt vindkraft.                                                                                                              Dokument styrker enligt SvD att dåvarande näringsminister Maud Olofsson var informerad om detaljerna i Vattenfalls planer. Det fanns tjänstemän inom Näringsdepartementet som ansåg att köpet var 30 miljarder för dyrt.

I dag vet vi att det slutade med fiasko både för Telia Sonera och Vattenfall med enorma kapitalförluster för skattebetalarna som följd.

Det anmärkningsvärda är väl att politiskt ansvarig för detta haveri har varit först  Mats Odell KD, följt av Maud Olofsson och Anni Lööf Centerpartiet och till sist Peter Norman M. Ingen av dem verkar ha haft någon som helst kontroll över utvecklingen.

Regeringen får ett klart underbetyg

TOMAS JUNGLANDER

SOCIALLIBERAL

2015-12-26

 

 

OM ALLIANSREGERINGEN DEL 3

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                      2006-2014

DEL 3 Bostadspolitiken

Jan Jörnmark, ekonomihistoriker: “Hyresregleringen kommer först att avskaffas när den sista billiga hyresrätten har omvandlats till bostadsrätt. Det finns alldeles för många väljare som har för mycket att förlora på det!” Expressen 2015-09-28

Hyresregleringen infördes under Andra Världskriget och Socialdemokraterna frös hyrorna i trettio år. I stället för att avskaffa den har politikerna försökt att bygga bort bostadsbristen med mindre lyckat resultat. Under Alliansregeringen blev bostadsbristen bara större och större på grund av för liten nybyggnation samtidigt som politiska beslut minskade rörligheten på bostadsmarknaden.

Jag tror att beslutet att avskaffa fastighetskatten och istället införa en låg avgift var direkt avgörande för att Alliansen vann valet år 2006.

Det tillsammans med att Moderaterna satsade på strategin att omfamna kollektivtalen, prisa fackets vilja till ansvar och hylla arbetsmarknadspolitiken. Löften om systemskiften vinner sällan val. Det gäller istället att erövra motståndarnas symboler ( Det nya Arbetarpartiet) och ladda dem med nytt innehåll.

De flesta är nog överens om att skatten var orättvis och därmed skadlig men  var det rätt att avskaffa den helt?  Med facit i hand kan vi konstatera att resultatet  inte blev bra!

För att finansiera borttagandet införde man en flyttskatt på 22 %. Den skatten har  resulterat i en inlåsningseffekt som har gjort att många hushåll avstått från att flytta för att slippa den skatten. Vi behöver en ökad rörlighet på bostadsmarknaden

Vi kan konstatera att bostadssituationen i landet inte på något sätt har förbättrats under Alliansens åtta år vid makten. Bostadsbristen är ännu högre nu än före Alliansregeringen. Dessutom är bostadsbristen nu ännu mer akut med tanke på det stora antalet invandrare som kommer till Sverige!

Ett skäl till bostadsbristen är att det är svårt att utan subventioner bygga bostäder till en kostnad som vanliga människor har råd att betala. Tidigare, när räntorna var betydligt högre än idag, gav staten räntesubventioner vid nybyggnation. Dessutom var avdragsrätten för räntor högre för privatpersoner.

Politikerna, såväl Alliansen som den nuvarande regeringen, har lovat att öka bostadsbyggandet men efterfrågan på bostäder ökar trots det mer än utbudet!

Vi har plan- och bygglagstiftning som gör det omöjligt att snabbt få igång byggandet i allmänhet och byggandet av billiga bostäder i synnerhet.  Många kommuner saknar dessutom planingenjörer och annan kompentent personal som krävs för att få igång byggnation.

Fastighetsskatt betraktas i de flesta länder som en säker och en långsiktigt hållbar skatt. Hus går ju inte att flytta. Nu när delningsekonomin tar fart och andra skattebaser gröps ur blir en fastighetsskatt ännu mer oumbärlig! Delningsekonomi är marknadsekonomi som utvecklas i snabb takt med transaktioner för tjänster mellan människor utan mellanhänder eller utan traditionella affärsvägar. Teknologi med ökade möjligheter till  informationsutbyte har hjälpt till. Vi har redan sett det inom taxinäringen och kortsiktig uthyrning av bostäder.

Den “bästa” fastighetsskatten som jag känner till har jag hittat i en stat i USA. Fastighetsskatt tas ut som en procentsats av försäljningspriset. Då vet man alltid vilken skatt man får. Skatten är relativt rättvis. Den som  har bott i sitt hus i t e x skärgården under hela sitt liv behöver inte oroa sig för vad som händer med skatten när området blir populärt och priserna går upp kraftigt!

I dag pratar vi amorteringskrav, belåningsgrad, skuldkvot och sänkning av ränteavdrag för att undvika en eventuell bostadsbubbla när det gäller villor och bostadsrätter.  Finansiella ägarbyten mellan de redan gynnade pressar upp priserna till oanade höjder. Samtidigt pratar politikerna om olika sätt att lösa efterfrågan på bostäder utan synliga resultat.                                                                                                      Finansanalytiker Peter Malmqvist: ” Hade bostadspriserna följt priserna i andra välskötta länder i Europa hade priserna i Sverige varit 30-40 % lägre.”

Regeringen får ett klart underbetyg

TOMAS JUNGLANDER

SOCIALLIBERAL

2015-12-23

OM ALLIANSREGERINGEN DEL 2

 

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                  2006-2014

Del 2 Rättsväsendet

Den svenska lagstiftningen har inte hängt med på något område. Jämförelser med andra länder visar att vi är väldigt senfärdiga att ta till oss bra lagstiftning som redan finns.

När Alliansen avgick fanns det enligt Rikspolisstyrelsen 55 bostadsområden i Sverige med påfallande hög kriminalitet.

Idag drygt ett år senare finns 14 bostadsområden som kräver extraordinära insatser från polis och andra myndigheter.

Ny lagstiftning och kriminalisering av rekrytering, organisering och finansiering av terrorverksamhet blev aldrig genomförd. Är nu på gång!

Missbruk av svenska pass har diskuterats redan innan Alliansen tillträdde. Ingenting hände under Alliansens åtta år vid makten. Du kan fortfarande hävda att du har tappat ditt pass i princip hur många gånger som helst. Är nu på gång att ändras!

Kriminalisering av grovt vapenbrott ligger efter och brottet som sådant har fortfarande väldigt låga straffpåföljder.

Lagar mot huliganism och för maskeringsförbud i samband med idrottstävlingar har dragit ut på tiden trots flera väl underbyggda utredningar.

Ett tydligt exempel: När Beatrice Ask fick frågan om maskeringsförbud kontrade hon med att det kunde innebära svårigheter för bandypublik att skydda sig mot kylan! Bara en sådan sak!

Det är alltid lika spännande att nu höra Beatrice Ask, som rättspolitisk talesperson för M, kritisera Regeringen för att inte snabbt nog genomföra lagar som hon redan borde ha genomfört.

Regeringen får ett klart underbetyg.

TOMAS JUNGLANDER

SOCIALLIBERAL

2015-12-20

 

 

OM ALLIANSREGERINGEN DEL 1

MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN

                                   2006-2014

DEL 1 FÖRSVARET

År 1990 kunde Sverige mobilisera 730 000 soldater inom loppet av ett år. Idag kan vi inte mobilisera mer än drygt 10 000 i insatsförband inom samma tidrymd. Detta trots en tilltagande rysk aggressivitet!

År 2000 beslutade Riksdagen att banta försvaret med hälften och år 2004 beslutades att banta försvaret med hälften ytterligare en gång.

Alliansregeringen var ansvarig för avskaffade av den allmänna värnplikten i två riksdagsbeslut 2009 och 2010 utan att försäkra sig om att det fanns något färdigt alternativ. Idag är det bara några tusen som gör värnplikt varje år och försvarsmakten har stora problem att rekrytera personal.

I dag saknas halva krigsorganisationen utan att någon större debatt äger rum. Sveriges samarbete med NATO blir mer och mer intensivt. Det är nog bara en tidsfråga  innan Sverige och Finland blir medlemmar.

Och inte nog med det, år 2008 avskaffade Sverige det psykologiska försvaret.  Detta trots att behovet av att idka källkritik och genomskåda propaganda  har ökat inte minst genom att sociala medier har utvecklats explosionsartat.

Vi kan nog säga att försvarspolitiken har lyckats till hälften. Nedmonteringen gick mycket bra men uppbyggnaden under Alliansregeringens åtta år vid makten har misslyckats.

År 2013 fick vi höra från ÖB att Sverige kan stå emot en fiende “bara i en vecka” och det var inte då. Det var någon gång i framtiden. Kränkningar av vårt luftrum och våra vattendrag lär nog fortsätta! Hur länge det civila försvaret skulle klara sig fick vi aldrig reda på!

Sveriges säkerhetspolitik och säkerhetsstrategi har varit väldigt otydlig vilket har påverkat vårt  samarbete med övriga Europa.

Vem gör vad i totalförsvaret är fortfarande en öppen fråga? Hur ska samverkan ske mellan olika myndigheter och organisationer? Dessa frågor väntar fortfarande på svar!

Ett återinförande av värnplikten i dess tidigare form är säkert inte aktuellt. Däremot borde ett demokratiskt samhälle också försvara demokratin tillsammans. Någon form av plikt som gör alla delaktiga borde införas för såväl män som kvinnor. I totalförvaret finns såväl militära som civila uppgifter som passar för alla. Framtida militära hot, naturkatastrofer, miljökatastrofer, behov av gränskontroller  och behov av akuta biståndsinsatser är några exempel på sådant som vi kan förvänta oss i en framtid.

Varken den försämrade livsmedelförsörjningen eller det snabbt ökande cyberhotet har varit föremål för offentlig debatt.

Kritiken mot nedläggning av regementen från berörda kommuner har inte varit massiv. Det kan förklaras med att nästan varje kommun har fått en universitetsfilial som kompensation. Kvantitet istället för kvalitet präglar nu vår universitetsutbildning.

Försvarskostnadernas andel av BNP var för 20 år sedan 2,5%, år 2014 1,15% och beräknas minska till 1,02% år 2020.

Personalkostnaderna har minskat kraftigt. Det som kostar stora pengar idag är avancerade vapensystem och flygplan. Om inte annat så har det gynnat svensk försvarsindustri och kanske har det varit meningen!

Efter knappt ett år med Alliansen lämnade  förvarsminister Mikael Odenberg regeringen på grund av oenighet om nedskärningar inom försvaret. Han landade ändå ganska mjukt när han snabbt utsågs till generaldirektör.

Tidigare kunde vi ”gömma” en del av ungdomsarbetslösheten genom att upp till 40.000 ungdomar i 19-21 års åldern gjorde militärtjänst varje år.

Bara den fostrande rollen av att göra militärtjäst är säkert värd många  miljarder varje år. För att inte tala om kostnaderna för ungdomsarbetslösheten och för den negativa påverkan på hälsan hos dagens ungdomar. Förmodligen hade också dagens växande utanförskap – inte minst i de större städernas förorter – varit betydligt lägre. Militärtjänsten ger möjlighet till utbildning och skapar en utvecklande gemenskap som många ungdomar inte har någon erfarenhet av.

Jag är övertygad om att den bristande förmågan i Sverige att på ett professionellt sätt hantera den nya flyktingvågen  beror på neddragningen i försvaret. Förut hade vi 100-tusentals personer i Sverige som har lärt sig att organisera och hantera oförutsedda händelser

Ett talande exempel på Regeringens misslyckande:

När Putin gick in i Ukraina sa Utrikesminister Carl Bildt: “Vad var det jag sa”. Då menade Bildt att han redan när Putin gick in Georgien 2007 hade varnat för vad Putin kunde ställa till med.

Bildt har varit utrikesminister under åtta år. Under den tiden har försvaret blivit en budgetpost och kraftigt dränerats på resurser. Frågan är hur Bildt drog sin linje i Regeringen. Hade han ingenting att säga till om eller talar vi om en efterhandskonstruktion!

För övrigt anser jag att behandlingen av de tolkar som har arbetat för Sverige i Afghanistan, och som har sökt asyl i Sverige och har fått avslag, är en skamfläck för Alliansregeringen.

Alliansregeringen har visat ett genuint ointresse för försvars- och säkerhetspolitik och får därför ett klart underbetyg!

Tomas Junglander

Socialliberal

2015-12-15