MIN UTVÄRDERING AV ALLIANSREGERINGEN
2006-2014
DEL 1 FÖRSVARET
År 1990 kunde Sverige mobilisera 730 000 soldater inom loppet av ett år. Idag kan vi inte mobilisera mer än drygt 10 000 i insatsförband inom samma tidrymd. Detta trots en tilltagande rysk aggressivitet!
År 2000 beslutade Riksdagen att banta försvaret med hälften och år 2004 beslutades att banta försvaret med hälften ytterligare en gång.
Alliansregeringen var ansvarig för avskaffade av den allmänna värnplikten i två riksdagsbeslut 2009 och 2010 utan att försäkra sig om att det fanns något färdigt alternativ. Idag är det bara några tusen som gör värnplikt varje år och försvarsmakten har stora problem att rekrytera personal.
I dag saknas halva krigsorganisationen utan att någon större debatt äger rum. Sveriges samarbete med NATO blir mer och mer intensivt. Det är nog bara en tidsfråga innan Sverige och Finland blir medlemmar.
Och inte nog med det, år 2008 avskaffade Sverige det psykologiska försvaret. Detta trots att behovet av att idka källkritik och genomskåda propaganda har ökat inte minst genom att sociala medier har utvecklats explosionsartat.
Vi kan nog säga att försvarspolitiken har lyckats till hälften. Nedmonteringen gick mycket bra men uppbyggnaden under Alliansregeringens åtta år vid makten har misslyckats.
År 2013 fick vi höra från ÖB att Sverige kan stå emot en fiende ”bara i en vecka” och det var inte då. Det var någon gång i framtiden. Kränkningar av vårt luftrum och våra vattendrag lär nog fortsätta! Hur länge det civila försvaret skulle klara sig fick vi aldrig reda på!
Sveriges säkerhetspolitik och säkerhetsstrategi har varit väldigt otydlig vilket har påverkat vårt samarbete med övriga Europa.
Vem gör vad i totalförsvaret är fortfarande en öppen fråga? Hur ska samverkan ske mellan olika myndigheter och organisationer? Dessa frågor väntar fortfarande på svar!
Ett återinförande av värnplikten i dess tidigare form är säkert inte aktuellt. Däremot borde ett demokratiskt samhälle också försvara demokratin tillsammans. Någon form av plikt som gör alla delaktiga borde införas för såväl män som kvinnor. I totalförvaret finns såväl militära som civila uppgifter som passar för alla. Framtida militära hot, naturkatastrofer, miljökatastrofer, behov av gränskontroller och behov av akuta biståndsinsatser är några exempel på sådant som vi kan förvänta oss i en framtid.
Varken den försämrade livsmedelförsörjningen eller det snabbt ökande cyberhotet har varit föremål för offentlig debatt.
Kritiken mot nedläggning av regementen från berörda kommuner har inte varit massiv. Det kan förklaras med att nästan varje kommun har fått en universitetsfilial som kompensation. Kvantitet istället för kvalitet präglar nu vår universitetsutbildning.
Försvarskostnadernas andel av BNP var för 20 år sedan 2,5%, år 2014 1,15% och beräknas minska till 1,02% år 2020.
Personalkostnaderna har minskat kraftigt. Det som kostar stora pengar idag är avancerade vapensystem och flygplan. Om inte annat så har det gynnat svensk försvarsindustri och kanske har det varit meningen!
Efter knappt ett år med Alliansen lämnade förvarsminister Mikael Odenberg regeringen på grund av oenighet om nedskärningar inom försvaret. Han landade ändå ganska mjukt när han snabbt utsågs till generaldirektör.
Tidigare kunde vi ”gömma” en del av ungdomsarbetslösheten genom att upp till 40.000 ungdomar i 19-21 års åldern gjorde militärtjänst varje år.
Bara den fostrande rollen av att göra militärtjäst är säkert värd många miljarder varje år. För att inte tala om kostnaderna för ungdomsarbetslösheten och för den negativa påverkan på hälsan hos dagens ungdomar. Förmodligen hade också dagens växande utanförskap – inte minst i de större städernas förorter – varit betydligt lägre. Militärtjänsten ger möjlighet till utbildning och skapar en utvecklande gemenskap som många ungdomar inte har någon erfarenhet av.
Jag är övertygad om att den bristande förmågan i Sverige att på ett professionellt sätt hantera den nya flyktingvågen beror på neddragningen i försvaret. Förut hade vi 100-tusentals personer i Sverige som har lärt sig att organisera och hantera oförutsedda händelser
Ett talande exempel på Regeringens misslyckande:
När Putin gick in i Ukraina sa Utrikesminister Carl Bildt: “Vad var det jag sa”. Då menade Bildt att han redan när Putin gick in Georgien 2007 hade varnat för vad Putin kunde ställa till med.
Bildt har varit utrikesminister under åtta år. Under den tiden har försvaret blivit en budgetpost och kraftigt dränerats på resurser. Frågan är hur Bildt drog sin linje i Regeringen. Hade han ingenting att säga till om eller talar vi om en efterhandskonstruktion!
För övrigt anser jag att behandlingen av de tolkar som har arbetat för Sverige i Afghanistan, och som har sökt asyl i Sverige och har fått avslag, är en skamfläck för Alliansregeringen.
Alliansregeringen har visat ett genuint ointresse för försvars- och säkerhetspolitik och får därför ett klart underbetyg!
Tomas Junglander
Socialliberal
2015-12-15