Tomas Junglander

Fram till år 2030 kan antalet pensionärer bli 50 % fler än idag samtidigt som det finns en påtaglig risk att arbetskraften kommer att vara 5-10% mindre än i dag.

Redan nu börjar delar av den stora gruppen av 40-talister att dra sig tillbaka och gå i pension.

Ofta får vi höra från kommuner och landsting om de problem som detta kommer att medföra. Däremot får vi sällan höra om möjligheterna.

Oavsett om vi ser det som ett problem eller en möjlighet så kommer det att skapas nya arbetstillfällen.

Vi som ser det som en möjlighet tror att det kommer att skapas en mängd nya tjänster inom hälsovård, motion, kultur, IT-stöd, tekniska hjälpmedel etc.

Om man istället ser det som ett problem med stora vårdbehov och höga kostnader som följd så kommer det ändå att krävas kompetent arbetskraft.

Att satsa på ”gruppen 60 plus” innebär en satsning på framtidsyrken vilket betyder arbete för en stor mängd personer med empatisk läggning.

Vinnare blir de kommuner som redan idag inser att det behövs en strategi för att på bästa sätt planera för en sådan framtid.

Några kommuner, som t ex Nyköping, har redan etablerat sig som ” en 60 plus kommun”.

Av den svenska befolkningen år 2006 var 25 %, 60 år eller äldre, i t ex Vadstena hela 32 %, i grannkommunen Motala 26 % och i Nyköping 28%. I Båstad hela 34 % och då ska man komma ihåg att i Båstad bor dessutom ett stort antal äldre som inte är skrivna där!

I få länder finns en sådan negativ attityd till äldre i ”arbetsför” ålder som i Sverige. En ändring av detta skulle kunna rädda en del av välfärden i framtiden.

Det finns inget som säger att högre medelålder automatiskt ger högre vårdutgifter. Snarare kan det väl vara så att ju äldre vi blir desto kortare blir den period som vi behöver arbetskraftsintensiv vård.

Också en miljö som stimulerar till ökat samhällsengagemang och därmed ökar välbefinnandet minskar framtida vårdbehov.

Vid sidan av den minoritet av pensionärer som har kommunal service finns en stor grupp friska pensionärer som är aktiva långt upp i åldrarna, klarar sig själva och vars kunskaper och erfarenheter skulle kunna användas bättre än i dag.

När Weine Johansson och Gävle kommun intervjuade ca 70 % av alla 80-åringar, de som inte har några kommunala insatser, fann man att endast ca 15 % av gruppen inte har det så lätt. Tidigare när man ställde frågor utgick man från den negativa bilden och frågade hur ofta de har ont, har ångest, känner oro eller känner sig ensamma etc.

Det är utifrån denna mindre grupp som politikerna skaffar sig sin uppfattning. De övriga 85% har man ingen naturlig relation till.

Den resurs i form av samlade erfarenheter, kunskaper och möjliga bidrag till samhällsutvecklingen som måste finnas hos de övriga 85 % avfärdar vi i samhället som improduktiva.

Bland 40-talisterna finns en stor grupp pensionärer som kommer att ta för sig och kräva valfrihet och bra service.

Vadstena, en kommun i Östergötland, med knappt 8000 invånare borde ha det väl förspänt. Vård i olika former har alltid spelat en stor roll, kultur, turism och själsliga upplevelser likaså. Men då krävs i mycket större utsträckning än i dag en satsning på olika former av anpassat boende.

Andra kommuner som redan har förstått detta, som t.ex. Nyköping kan redan visa på goda resultat.

Och ju mer vi tjänar, ju bättre hälsa och utbildning vi har, desto mer borde vi kunna sköta själva.

I Vadstena betalar gruppen 60 plus en tredjedel av den sammanlagda kommunalskatten vilket t.ex. motsvarar 90 % av kommunens totala sociala utgifter.

Att den här gruppen, en tredjedel av invånarna i Vadstena, också betalar en tredjedel av den sammanlagda kommunalskatten är nog en överraskning för de flesta. Och det redan innan den stora gruppen av välmående 40-talister har gått i pension.

Och för dem betyder nog samhällsplanering mera än äldrevård. 

Det borde stämma till eftertanke!

Tomas Junglander

Se mer statistik, under rubriken Vadstena, på min hemsida www.tomasjunglander.se

Framtiden, Politik, Samhälle, Vadstena, Demografi, Kommuner, Pensionärer”>

På 1970- talet hörde jag ofta Erland von Hofsten, demograf och statistiker, berätta om sambanden i vårt samhälle. Han blev ofta inbjuden, inte minst i TV, för att kommentera demografi; läran om befolkningen och dess förändringar.

I ett land där födelsetalen under 1900- talet har varierat mellan 80.000 och 140.000 krävs planering för att hantera konsekvenserna men våra politiker verkar ständigt vara överraskade och handlingsförlamade.

Tidigare tog långtidsutredningarna delvis upp dessa väsentliga frågor men idag verkar det inte finnas någon inom regeringskansliet som är direkt ansvarig.

Möjligheterna att förutse konsekvenserna borde med den tekniska utvecklingen vara större än någonsin, med Statistiska Centralbyrån och andra faktainsamlare som bas.

Fram till 2030 blir antalet pensionärer 50 % fler än idag samtidigt som det finns en påtaglig risk att arbetskraften kommer att vara 5-10% mindre än i dag.

Vi får regelbundet påminnelse om förväntad brist på arbetskraft inom olika yrkesområden.

Vi talar om att invandringen ska lösa detta problem men brist på arbetskraft kommer att finnas i hela Europa och sannolikheten för att Sverige, här längst uppe i norr, ska prioriteras förefaller alltför optimistiskt.

För bristen på yrkesarbetare och yrkesutbildning på gymnasienivå har ju inte ens LO visat tillräckligt stort intresse under den senaste 30-årsperioden. Nya tankar om ett mer utvecklat Lärlingssystem kan på sikt lösa en del av den knuten.

Bara under senaste tiden har vi blivit informerade om stor brist på elektriker och målare.

Renovering av miljonprogrammet från 1960-talet kommer att kräva ett stort antal yrkesarbetare som saknas redan idag, inte minst VVS-montörer.

Vi kanske behöver 50.000 nya ingenjörer år 2020. Vår välfärd bygger på tekniska innovationer samtidigt som det har skett en urholkning av teknik i skolan. Alltför få elever väljer program på gymnasiet som ger behörighet till civilingenjörsutbildning, delvis på grund av brist på adekvat information.

Kan det vara så enkelt att det beror på att vi bara har två civilingenjörer i Riksdagen?

Demografin påverkar hela ekonomin men några av effekterna blir särskilt tydliga inom offentlig verksamhet.

1990 – talets panikbesparingar fick förödande konsekvenser för rekryteringen till vården och omsorgen

Intagningen till Polishögskolan stoppades1994 under en borgerlig regering och 1995 under en socialdemokratisk regering. Dessa ca 1200 poliser hade i dag varit ovärderliga och i sina bästa år.

Antalet elever i gymnasiet kommer att öka under de närmaste åren. Samtidigt närmar sig en stor del av deras lärare pensionsåldern.

Den offentliga sektorn har en större andel välutbildade fyrtiotalister än det privata näringslivet. Det innebär att kommunerna och landstingen kommer att ha ett större rekryteringsbehov än andra sektorer under de närmaste åren.

En del av den demografiska pressen på tillväxten kan vi lösa genom ökade effektiviseringar också i den offentliga verksamheten. Men då gäller det att de pengar som blir tillgängliga inte stannar hos politikerna utan går tillbaka till medarbetarna för att öka deras incitament att hitta förbättringsmöjligheter.

En fortsatt minskning av ohälsan, längre tid i yrkeslivet och lägre trösklar till arbetsmarknaden i form av fler ingångsjobb är andra möjligheter.

Men då krävs handlingskraft hos våra politiker. Finns den nödvändiga kompetensen. Verkligheten talar sitt tydliga språk. För tillfället känns det nog mer som om framtiden bordläggs i avvaktan på ett bättre förflutet !

Läran om befolkningen, Politik, Samhälle, Statistik, Demografi, Befolkning, Framtiden”>