Kategori: Uncategorized

MINNESORD

Åke ”Bajdoff” Johansson har avlidit i en ålder av 86 år. Han efterlämnar två barn med familjer.

En fotbollsspelare och gentleman har gått ur tiden. Han räknas som en av Sveriges bästa försvarsspelare genom tiderna. Han personifierade spelaren med nr 5 på ryggen! Mittbacken som hade den egna planhalvan som sitt ansvarsområde.

Vi känner honom för hans eleganta spelstil, glidtacklingar, säkra huvudspel och inte minst för hans blick för spelet som ofta gjorde honom outstanding på planen! Han var den självklara ledaren och den naturliga lagkaptenen i såväl klubblaget som i landslaget.

Han var Norrköping trogen genom hela livet och representerade inte någon annan klubb än IFK Norrköping. Han har spelat över 600 matcher för IFK, fler än någon annan. Under hans sexton säsonger i Allsvenskan kom Norrköping på medaljplats tretton gånger och blev Svenska Mästare sex gånger. Han var också en framstående ishockeyspelare.

När vi studerar viktiga landskamper mellan 1955-1965 kan vi konstatera att Sverige i regel undvek förluster när Bajdoff spelade medan vi förlorade när han saknades – som i VM finalen 1958 och i de katastrofala förlusterna mot Schweiz i VM kvalet 1961.

Så sent som 1963, när Sverige var bäst i Europa, var Bajdoff  som 35 åring en av världens bästa mittbackar. Han har neutraliserat storheter som Pelé, Garrincha, Raymond Kopa, Puskas, Di Stefano, Eusebio och Bobby Charlton.

Det fanns en trygghet och en aura kring Bajdoff. Vi som var unga såg det. Det var därför som så många av oss såg upp till honom och försökte efterlikna honom. Jag tänker bland annat på den person som senare tog efternamnet  Bajdoff och på den person som ansågs vara hälften så bra och därför kallades för Doff.

Åke arbetade under många år, inom nuvarande Telia, med att installera telefonsystem. Genom sin yrkesskicklighet och känsla för service var han mycket uppskattad av sina kunder. Jag tänker inte minst på tjänstemannen i en kommun som apropå de största personligheter han mött nämnde Påven, Kungen och Åke Bajdoff Johansson.  Jag kommer att minnas Åke som en gentleman i ordets sannaste och bästa bemärkelse.

TOMAS JUNGLANDER

Minnesorden införda:

2015-01-04 i Svenska Dagbladet

2015-01-08 i Sydsvenska Dagbladet

2015-01-08 i Eskilstuna Kuriren

2015-01-09 i Östra Småland

2015-01-10 i Barometern

2015-01-19 i Göteborgs Posten

2015-01-19 i Norrköpings Tidningar

Vad har Dorothea  Tanning och Harry Martinson  gemensamt förutom att båda finns representerade på Moderna Museets permanenta utställning.

 Dorotheas pappa Andrew Tanning deltog i Spansk-Amerikanska  kriget 1898 tillsammans med en av USA´s främsta författare Carl Sandburg (1878-1967).

Sandburg skriver om sin tältkamrat: ”Han var hundrasjuttiotvå lång, vägde sextifem kilo, hade ett allvarligt ansikte, liten mun med en liten putsad mustasch, och inte en enda gång lät han höra ens ekot av en snarkning i vårt tält där vi låg och sov en armlängd ifrån varandra.” Två gånger i veckan skrev Andrew till sin fästmö Amanda Hanson. Hon som senare blev Dorotheas mamma. Näst henne tyckte han mest som sitt gevär. Han döpte om sig själv med sitt eget gevärsnummer.” Här kommer gamla Trettiåtta” och Sandburg brukade fråga honom. ”Hur känns det, Trettioåtta?” ”Fint som snus”, brukade han svara. Det var på det sättet Sandburg lärde sig det svenska uttrycket som han senare kom att använda i många olika sammanhang.

”Jag hade tur som fick Trettioåtta till tältkamrat. Det jag inte visste om tjänstereglerna det visste han. Vi hade mycket att prata om och vi kunde prata antingen svenska eller amerikanska.”

Både Dorothea Tanning och Carl Sandburg föddes i Galesburg, IL av svenska föräldrar. Hon var något av ett underbarn och hoppade över flera klasser men fick som resultat av detta aldrig lära sig grunderna i matematik. När Dorothea lämnade sin hemstad och flyttade till Chicago för att studera konst fick Carl Sandburg frågan av hennes föräldrar vad han tyckte om att Dorothea ville börja på konstskola. Sandburg avrådde, han tyckte att konstskola skulle hämma hennes utveckling. Dorothea började ändå på konstskola men hoppade av redan efter tre veckor! Hon ansåg att hon fick bättre utbildning genom att studera målningarna på Chicago Art Institute. Resten är historia!

Och på Moderna Museet finns hennes målning Insomnias från 1957.

Harry Martinson är mest känd som författare och Nobelpristagare. När han lämnade sjömanslivet 1927 började han skriva dikter som han lämnade in på olika tidningsredaktioner. Han upptäckte snart att om han skrev att det var en översättning av någon annan fick han mycket bättre betalt. Han skrev då att det var en översättning av Carl Sandburg även om det bara var i Sandburgs anda. Martinson säger själv när han är på väg att erövra sitt språk: ”Jag härmade Sandburg så mycket jag kunde.”

Vad Martinson lärde sig av Sandburg var, enligt Kjell Espmark, omedelbarheten, precisionen. Att man skulle stirra på motivet tills det gav ifrån sig det essentiella och samtidigt så förenades detta med en fri form. Han var ju själv, Harry Martinson, en poet i konventionell stil som skrev vildmarksvisor á la Dan Andersson, sjöballader med ton av Kipling och tankedikter á la Viktor Rydberg alltsammans i bunden form. Här fick han ett alternativ. Ett språk där man kunde fånga den exakta iakttagelsen allt på en liten yta och med en fri form.

Enligt professor Ingvar Holm umgicks Martinson tidigt i konstnärskretsar. Sven  ”X-et” Erixson, Ragnar Sandberg och Inge Schiöler fanns bland vännerna och  inspiratörerna. Självporträttet, Eldareporträtt, från 1934 har en brutalitet och styrka i färg och föredrag som översatt till litteratur hade varit främmande för Martinson under åren närmast efter debuten. Kanske kan man tala om en utveckling parallell med den som Inge Schiöler genomgick i sin kamp under Stockholmsåren för att driva upp färgen, skriver Ingvar Holm.

Saken blir inte sämre av att vår mästerfotograf Hans Hammarskiöld kallar sitt porträtt av Carl Sandburg sin mest kända bild. Det kom till i augusti 1959 då Sandburg satt på första bänk på Solidens scen på Skansen och just skulle till att gå upp för att hålla tal. Ett träd skuggar ansiktet. Med teleobjektiv fångar fotografen författarens profil. En enda exponering, var allt han hann med. Det räckte. Bilden var en sensation. Han insåg att med hjälp av det ovanliga ljusspelet och en skarp kontrast kunde bilden bli magisk.

Tomas Junglander

Sandburgkännare

2008-12-15 Stockholm,

Konst, Kultur, Foto, Fotografi, Litteratur, Utställning, USA”>